...ja jag bloggar?...

Läste just en annan persons blogg nyss och kände mig tvingad att blogga. Bara för att jag vill behålla den lilla mystik jag har tänker jag inte berätta vems blogg.

Jag är less på att vara så skör som den tunna fasaden jag byggt upp. Ibland behövs det bara några ord och ibland kan jag stå emot de starkaste angreppen. Jag har blivit beroende av distans. Jag måste distansera mig från allt jag gör för annars finns chansen att min bräckliga fasad spricker och mina murar rasar. Till och med när ja umgås med mina vänner så är distansen viktig. För det är just vänskapen jag är som mest rädd för nu. Det gör ondare att bli sårad av en vän än en fiende. Sen är jag nog egentligen inte så bra på distans...

Jag har så lätt för att ta på mig onödiga problem, älta händelser och ord om och om igen tills de helt bytt mening och jag klarar aldrig av att säga nej. Undviker hellre ett beslut än att säga nej. Sen bor den där tomten i mitt huvud också... ja just det han som också brukar kallas sunt förnuft. Den tomten kan vara jävligt jobbig ibland för han är så himla förståndig och dumförklarar min bräckliga sida och alla de dumma tankarna jag har. Kan inte ens må dåligt eller vara sur på någon innan "tomten" börjar analysera situationen och be mig att se allt på det positiva sättet och intala mig att jag överreagerar. Men hallååååååå! jag vet att jag överreagerar, men kan jag inte få göra det ifred och bli av med mina aggressioner istället för att stänga dem inne ovch göda upp dem tills de blir större och större och tar allt mer plats i mitt liv.

Jag är alltid arg. Har så himla mycket undertryckt ilska som jag aldrig kommer att bli av med. Eller.. man ska aldrig säga aldrig. Men just nu är jag inte den personen som klarar av att leva ut eller slänga bort dem. Jag fick frågan "är du arg på mig?"av en kompis för inte så länge sen.. Jag skulle vilja säga nej, men sanningen är att jag är det. Jag är arg på alla, men framförallt på mig själv. Och nej det finns inget ni kan göra åt det heller.. för att sluta vara arg är det jag själv som måste göra förändringar. Våga förändra mig, bli mer ärlig och framförallt sluta dölja saker.


Fan, jag kan inte skriva en normal blogg va? Har textkommunikationslektion nu och måste fortsätta skriva på mitt repotage om psykisk ohälsa bland barn och ungdomar. Ehm.. hej då!